It's complicated

Aa, den va la smårolig.

När jag inte kan sova....

står jag i mörkret i köket.
Med ett glas vatten i handen tittar jag ut på gatan.
Inte en människa ute.
Det är alltid en bil som står snett parkerad.
Inte samma bil, men samma p-ruta.

Huset mitt emot är gult med bruna fönsterramar.
Jag får känslan av att stå på ett galleri.

I ett av fönstren sitter en människa med headset.
Den sitter nästan alltid där.
Jag kan inte se om det är en man eller kvinna, kanske en ungdom.

Två rader bort ser jag ett köksfönster.
Det är en vacker tavla.
Ser ut som ett stilleben målad av en fransk målare.
Dom har en nattlampa tänd som lyser svagt och på bordet ligger
något som ser ut som en stor hel gauda ost.
Men det är det inte, för det har legat där så länge.
Två vinglas står oxå kvar och fullbordar min fantasi.

Jag följer raden av fönster och kommer till ett på tredjevåningen.
Där brukar det oftast vara ner rullade persienner, dag som natt,
men inte nu.
Det där fönstret irriterar mig.
Dom har det så stökigt i sitt kök.
Det ser så sunkigt ut och fönstret är dimmigt av smuts.

Fan kan dom inte städa.
Jag har lust att ta hissen ner, gå tvärs över gatan och ta hissen upp och ringa på
Kan ni vara så vänliga och städa upp det här råtthålet förihelvete!

Undrar hur dom skulle reagera

I den lägenheten flyttade jag och min man ihop.
I den lägenheten födde jag barn (ja, inte i lägenheten, men)
I den lägenheten hade vi många trevliga middagar.
I den lägenheten lekte mina barn.
I den lägenheten gifte vi oss. (ja, inte....)
Då var den nybyggd och fräsch.
Precis som vårt förhållande.
Det var en positiv tid i livet.

Är det då för mycket begärt att dom som bor där nu håller lite rent och snyggt
och slutar smutsa ner mina minnen.

Speciellt nu när livet är lite tungt.