I somras blev jag utskälld av en granne.
Jävligt utskälld!
Jag hade lånat hans parkeringsplats i 10 min
och just då råkade han komma.
Jag bad om ursäkt men det hjälpte inte.
Jag sa att jag gjort fel och så förklarade jag varför.
Det hjälpte inte.
Han vrålskrek att jag skulle försvinna.
- JAG VILL INTE SE DIG!! FÖRSVINN!!
Tja, vad gör man.
Jag har sett honom ett par ggr efter det men jag har aldrig lyckats möta honom.
Han har tagit omvägar.
Men idag när han krånglade sig ut ur bilen och satte sig i rullstolen kom jag.
Jag skyndade mig för jag visste att han skulle ge järnet bort till hissen.
Han rullade iväg i världens nittio och jag efter.
Det är ju en del dörrar att passera och han har en "blipp" som öppnar dörrarna.
Jag hann ikapp honom.
Det var spännande att se hur han skulle reagera
Nja, inte riktigt men inte långt ifrån.
Käck och glad som jag är hejade jag glatt och började småprata
som jag brukar.
Jag hoppas att han inte tar omvägar nästa gång vi ses.
Alla kan ju ha en dålig dag.
