Skön söndag ändå.

Känner mig lagom mosig i skallen nu. Dax att hoppa i säng för att orka med morgondagen.
Har inte fått gjort så mycket som jag tänkt, men en sväng till minstingen som blivit av med gipset blev det. Hon bröt benet dagen före julafton och har hoppat omkring med gipsat ben sen dess. Så nu var det storstädning som gällde. Mellan kom oxå ner och hjälpte till.

Lite Göteborgs reggae i högtalarna så går städningen som en dans.
Mannen stekte biff så duktigt att brandvarnaren gick igång. Panik innan man fått tag i den och slitit ut batteriet. Det ljudet skulle jag behöva på min telefon. Jag hör ju aldrig när den ringer.
Sen studsade jag ut i vårvädret UTAN dunjackan och vintekängorna med inbyggda broddar. Genast kände jag mig några kg lättare.
Det måste jag fira med en påse godis

Söndag

Hur länge har jag varit borta egentligen?
Nu när jag går in och läser era bloggar är den ena tjusigare än den andra.
Sånt ger mig prestationskrav. Jag vet ju inte ens hur man gör när man hottar upp bloggen.
Jag tror att ni får stå ut med min tråkiga layout ett tag till.

I natt har jag inte sovit så mycket. Dels pga att jag hävde i mig en massa kaffe i går kväll och dels för att jag låg och chattade med vänner i Japan. De evakueras nu till Osaka pga strålningsriskerna och ändå bor dom nästan 30 mil från kärnkraftverken som krånglar.
Jag fattar inte reportrar. Räcker det inte med det helvete som japanerna lever i just nu utan måste dom bre på och göra allt värre i sina rapporter? Jag blir så trött på dom. Det är mycket bättre när man får höra vanliga människors berättelse om vad som hänt. Då får man en bättre bild och inte det här överdrivna skräckcenariot uppkört i ansiktet. Det är hemskt nog som det är.
Jag har fortfarande inte hört av en av mina vänner och jag har inte deras telnr längre. Bara e-mail och den funkar ju inte om dom inte har el.