Jag brukar ta tillfället i akt när normalbegåvade barn tittar lite nyfiket då vi är ute på skolgården och inga föräldrar finns närvarande. Jag brukar öppna med frågan
- Tycker du att dom ser/låter konstigt?
Och får alltid ett blygt jakande svar.
Då berättar jag om olika funktionsnedsättningar och kommer in på den språkliga biten. Fortsätter med att fråga vad de heter och bokstaverar deras namn med handen.
Det går alltid hem. Då haglar frågorna om, hur tecknar man.....?
Jag presenterar mina barn och visar deras persontecken.
Lär ut meningar som Jag vill leka med Kalle/Lisa/Johan.
Det är alltid lika spännande att kunna tala med händerna och våra Downingar får lite status i och med det =)
En gång var det en flicka som synade mig från topp till tå och konstaterade att jag inte såg så värst handikappad ut. Bara lite.
Jag frågade på vilket sätt jag såg handikappad ut och hon tänkte en god stund innan hon svarade att jag hade så små fötter =)
Men i går var det inte läge för gratis pedagogisk verksamhet.
Lilleman satt fint och åt och jag var tacksam för det....öppna inte fönstret om det stormar ute.
Dessutom var det inte något försynt sneglade utan långvarig koblängning.
Jag frågade faktiskt en gång om de ville något, men det ville dom inte.
Det var när dom kom tillbaka en andra vända som jag hade lust att ställa mig upp och skrika.
Men då hade väl Lilleman slagit händerna för öronen och blivit livrädd.
