tisdag 15 juni 2010

Trägårdsföreningen.

Skulle ta vagnen in till Trägårdsföreningen.
Konserten börjar 19.30 och klockan var 19:15.
Allas våran västtrafik meddelar något som absolut inte går att höra
i högtalarna som spruckit för 50 år sedan.
Jag lyckas dock snappa upp ordet 3:an.
Shit! Det är våran vagn.
Det fick bli 17 bussen och gå i rask takt från centralen.
Över bron vid fattighusån och vi är framme.

Nähä....den ingången fick vi inte ta.

Vi fick gå runt till Bältespännarparken.
Fattar ni vad långt det är att gå när man har 5 min på sig?
Nä, det gör ni inte om ni inte bor i Göteborg, men för en transplantationsfärdig gubbe
och hans haltande gumma är det extremt långt att gå i rask takt.

Dom började spela när vi passerade Grindstugan.

Solen skiner och jag har plockat av mig jackan.
David Lindley spelar gitarr så att man glömmer att knäna värker.
Sen kommer Jackson Brown in och jag är 20 år igen.
Det börjar regna och det bekommer mig inte, för jag är helt uppslukad av
välljudet som omger mig.

Emellanåt tittar jag på publiken.
Försäkringskassetanter och gubbar med tonsur.
Vippar på rumpan i takt med musiken tills dom kommer i otakt och får vila sig ett tag.

En tonåring som går runt och plockar muggar ler lite....jag vet inte hur jag ska förklara leendet,men jag funderade på att lägga krokben för honom.

På lätta fötter och med dyngblöta axlar tog vi oss till vagnen och åkte hem.